Denna dagen började riktigt illa!
Ja iof gårdagen slutade rätt illa med.
.
Alltså för att klargöra:
jag trivs jättebra med mitt liv som hemmafru
jag stormtrivs här i USA
jag älskar min man och mina barn
.
men, MEN
ibland kan jag känna att jag inte tillför så mycket.
Jag har inte så många samtalsämnen
jag gör inget särskilt, inget som gör att en dag skiljer sig från en annan.
Ibland kan jag känna som mig som de där som bara kan prata om typ lumpen, även om det var år och dar sedan de var där.
Inte för att jag pratar lumpen, men ja ni fattar säkert hur jag menar.
.
Så igår när maken kom hem var jag på uruselt humör.
Han verkade inte så pratsugen och jag hade inte haft något vuxet samtal på hela dagen.
Men jag försökte låta bli att vara för irriterad på allt.
Gick sådär!
.
Så i morse så var jag fortfarande irriterad.
Vet eg inte varför och det gjorde ju inte saken bättre.
.
Sedan är det ju det här med min mormor.
Vi har aldrig stått varandra nära under min uppväxt.
Vi har bott långt ifrån varandra och kontakten har varit usel pga vissa anledningar och jag anklagar ingen. Ibland blir det ju bara så. Man väljer ju inte sina släktingar, de finns ju bara där och även med släkten måste man ju kämpa för att hålla kontakten. Eller så väljer man att inte kämpa. Det beror ju helt och hållet på personerna ifråga.
Ivf så, som sagt jag anklagar ingen, men jag säger bara såhär, min morfar var ingen lätt person att leva med. Så därför fanns det inte så mycket kontakt med mormor heller.
Nu på senare år så har vi träffats någon gång per år.
Mormor, en stark person. Ensam i ett hus på landet, vedeldar. Sköter allt själv och har fram tills för ett par år sedan åkt och läst för "de gamla". Hon är nu själv en bra bit över 80 och blind.
Fram tills i november så har allt gått bra. Hon har kunnat sköta eldningen själv, handla själv, städa själv, mm, mm.
I november blev hon däremot inlagd, förgiftad av sin egna medicin.
Efter att hon blivit lite bättre så kom hon till ett anpassningshem, för att sedan kunna komma hem igen. Och visst hon kom hem, men i måndags blev hon inlagd igen.
Uttorkad, och en massa annat.
Och just nu känner jag mig långt borta.
Men så är det ju.
Man kan ju känna sig långt borta även om man bor i Sverige.
Så nu hoppas jag att hon ska repa sig, så att hon kan komma hem.
Och förhoppningsvis kan vi träffas igen i sommar!
.
.
.
Så dessa 2 orsaker gjorde att jag i morse, efter att ha lämnat Wilda på preschool, skrev på FB att jag hade en usel dag.
Fick svar från en vän att jag kunde komma dit.
Hon hade också en usel dag.
Så jag åkte dit.
Vi pratade och grät om vartannat.
Efter ett tag började vi prata om annat och bestämde lite om framtiden.
.
Det känns så skönt att ha funnit en vän som tänker typ lika och som hellre stöttar än stöter bort när man har det jobbigt.
För även om de flesta mammor som lämnar på preschool frågar How are you? så är de inte intresserade av ett svar som innehåller något dåligt.
Nästa gång kanske det är de som behöver stöttas!
.
Så efter nästan 2 timmar med prat och gråt var det dags att åka hem och vänta på Noah.
Han slutade "tidigt" idag, hela 25 min tidigare. WOW!
Sen hämtade vi Wilda och åkte direkt till Bridgewater för lunch, shopping och bio.
.
Jag hann även med att få frågan från en modellagentur om vi var intresserade av att få in barnen i modellsvängen. Vi får se hur det blir med det ;)
Han som frågade var en väldigt smal kille.
Noah blev dock väldigt fundersam, killen hade nämligen rejält med smink runt ögonen!
Mamma, är det en kille eller tjej?
Det är en kille!
Jaha!?
Jag riktigt såg hur det snurrade runt.
Men mamma, kan pojkar sminka sig också?
Jadå det är väl klart, alla kan sminka sig.
Jaha, men om man inte vill då?
Ja då måste man ju inte.
Nä jag vill inte!
Haha!
.
.
.
Det vi köpte kommer det nog foton på framöver, om jag kommer ihåg.
Bion
Alvin 2
Rolig, gullig...tja inte mer än så...
Noah gillade skämten och skrattade högt och mycket.
Wilda gillade musiken och dansade sig igenom hela filmen.
Tur vi var ensamma i salongen!
.
.
.
Nu ska jag kolla på gårdagens avsnitt av Grey´s!!!
.
.
Ursäkta röran i inlägget!
Men ibland får man ju såna där dagar då man bara behöver gråta av sig lite, detta var en sådan dag...
8 kommentarer:
Halloj!!
Känner igen mig precis, det där att inte riktigt "smälta" in här. Jag har ju bara bott här i USA i tre månader drygt, så det är väldigt tidigt än. Men jag känner mig så ensam ibland. Som du skriver, vid lämning på dagis frågar de "Hi, how are You?", "We should get together sometime..." osv, men det känns många gånger som en tom fras, som "måste bara sägas", att de inte menar att de vill träffas. Jag försöker inte ta det så personligt, har hört att amerikanare är sådana. Jag har några svenskor som jag träffar ibland, men jag skulle vilja ha amerikanska väninnor också, så jag lär mig lite om deras liv.
Oj, vad långt det blev. (och lite rörigt)
Hoppas du känner dig gladare snart.
Kram Helena.
Helena
Ingen fara, jag är van vid rörigt ;)
Visst är det tufft att komma in i ett gäng här. Jag och den andra mamman bestämde att vi ska prata med de andra mammorna på dagis och se om några vill vara med på "officiella" playdates i en park eller likande. Lite lättare då att det händer något.
Har råkat ut för mycket vi måste ses och våra barn måste leka någon gång, men det är bara tomt prat, oftast ivf. Så om dina barn verkligen vill leka med någon särskild, ligg på och "tjata" på mamman så det händer.
Jag har dock inga svenska mammor att umgås med, men jag börjar komma in lite, typ. MOMS club kan du ju kolla upp med, de hittar på en massa saker både med och utan barn. Man vill ju lära sig mer om den amerikanska kulturen och sättet att se på saker, det underlättar ju när man har barn i skolan.
Kram och tack för omtanken
Skickar en kram!!
Hoppas att det känns bättre nu! Och som du skriver är det fantastiskt med fina vänner. Bra att du hittat en sådan här!
Kraaam!
Kära vän!
Hoppas du mår lite bättre idag. Vad skönt att du hittat en vän, en riktig vän. Det betyder ju så mycket. Att ha vuxensamtal är så viktigt.
Jag tycker dina dagar är innehållsrika. Härligt att läsa om din träning, om barnen, Moms klubb osv. Hang in there och här kommer en stor bamsekram!
Hej vännen, känner igen mig i det du skriver. Vad skönt att du har hittat en sån bra vän. Ibland behöver man bara få prata av sig lite.
Ta hand om dig.
Vad frisk och sunt att du kan prata och gråta ut. Hoppas att det är bättre!
Trist att du får sådana svackor, men det är normalt när man bor långt ifrån sitt eget nätverk.
Jag tror att det också kan vara svårare att flytta som hel familj istället för att flytta till någon som redan bor där. Jag har tur att T har ett bra nätverk med grannar, jag kom in där redan dag 1. (Han är ju amerikan). Det är skönt när han jobbar att kunna umgås med andra på egen hand.
Dessutom har grannens tjej & jag blivit väldigt bra vänner, efter en kväll ute.
Det känns bra nu när det snart är dags att åka tillbaka för ett tag.
Hoppas att du träffar lite folk att prata med. De förstår nog inte hur du känner.
Hoppas att det tar ett tag innan nästa svacka kommer.
Kram
Saltis
Jo nu känns det bättre. Och vänner behövs!
Kram
Taina
Tack! Tack! Tack!
Kram
Lele
Ja visst är det så!
Kram
Suddrik
Idag är det mycket bättre, men man svävar ju lite i ovissheten vad gäller mormor.
Kram
Camilla
Jag har alltid fått såna svackor. Och sen flytten hit har det faktiskt blivit bättre, men när någon mår dåligt i Sverige så blir det ju lite jobbigare att vara här borta.
Vad skönt att du hittat vänner här redan. Jag hade inte fattat att din karl var amerikan. Alltid lär man sig något nytt!
Fördelen med Amy är att trots att hon är amerikan så har hon själv varit i sitset att vara ny i ett annat land. Hon tycker samma som jag att många amerikaner säger så mycket om att man måste ses och att det sen inte händer något mer än så. Så vi verkar tänka väldigt lika, trots ursprung.
Kram
Skicka en kommentar