lördag 10 januari 2009

Sitter här i min ensamhet. Då och då rinner en tår ner för min kind. Paniken börjar infinna sig.
Den där hårda knuten i magen, ledsamheten, den där känslan som kommer varje kväll när jag märker att jag börjar gäspa, ögonlocken blir tyngre och natten vill ta över min kropp.
Jag vill inte gå och lägga mig. Aldrig! Jag vill inte ligga i sängen alldeles ensam.
Det är när jag gått och lagt mig so jag känner hur ensam jag är. Förvisso så finns ju barnen i huset, men i mer än 10 år har mn man legat där bredvid mig. Sovit, andats, snarkat. Varit där!
Jag erkänner: Jag, Malin snart 30 år, avskyr att sova ensam. Jag VILL ha min man bredvid där.
Natten är den värsta stunden av dem alla. På dagen är man sysselsatt med barnen, på kvällen har man alltid något att fixa med som man inte hunnit med. Sen lite tvförströelse, koppla av hjärnan helt. Men när man ligger där i en kall säng, det är då man känner av ensamheten.

Jag vet att det finns ett slut på det, på fredag. Men det är lååååångt dit, jag håller med barnen om det.

Älskar dig D!

2 kommentarer:

mammamjuk sa...

hoppas du får sova gott i natt, jag har oxå jättesvårt att göra det. Händer inte så ofta som tur är.

Anonym sa...

Usch ja, jag vet hur det känns! Hoppas du fick sova gott trots iallafall och att dagarna till fredag går snabbt!