Mammigranten

Här brinner det för fullt i braskaminen. Barnen sover sött.
Noah är så stor och duktig, äter numera bra, sover bra leker bra, men ibland så vill han mer än vad han både får och kan. Utbrott kan det bli, men oftast så blir han inte superarg utan ledsen istället. Han är så söt när han klampar uppför trappan, smäller igen sin dörr och frustrerat utbrister i ett skrik av frustation. Sen kan han vara sur ett tag. När han leker med andra så säger han aldrig ifrån förrän det går så långt så han börjar gråta. Han tror gott om allt och alla och tror inte att någon kan göra något värre mot honom än han kan tänkas göra mot dem. Han slåss inte med andra, han är inte elak. Alla får vara med...utom en.....Wilda!
Visst de kan leka fint tillsammans, men när hon inte vill eller inte förstår hur han menar så blir han arg. De kan slåss och bråka med varandra, ingen mindre än den andra, men hon lär ju av honom. Men visst ska väl syskon bråka, det är ju så de lär sig och hellre hemma än borta. Wilda tuffar ju till sig iom att brorsan är tuff mot henne, och det är ju bra om tjejer kan försvara sig, men det finns ju gränser även vad gäller syskonbråk.
Jag minns hur jag och min storbror bråkade när vi var små och även fram tills vi flyttade hemifrån, men sen har vi också en väldigt bra relation fortfarande, han är en stor del i mitt liv och en av dem jag kommer sakna allra mest och oroa mig för absolut allra mest när vi flyttat.
Noah är lite som brorsan var när vi var små, enligt någon underökning ja läste en gång i tiden när jag läste psykologi på högskola, så är de båda precis så som en storbror är som fått en lillasyster ganska tidigt. Kul att se att det blir så, att alla barn hittar sina roller.

Wilda är just nu väldigt trotsig, sprallig, ifrågasättande vad gäller gränser och urgullig. Mycket av det trotsiga kom efter att vi skjutsat D till stationen.
De har vant sig vid att ha pappa hemma mycket nu i jul, att ha honom hemma varje kväll och inte veckopendlande. De tycker att det är JÄTTElänge tills han kommer hem igen nästa fredag. Och visst det tycker jag med, men sen är det ju slut med långa stunder ifrån varandra, om nu inte jag och barnen reser till Sverige då han jobbar och han sen kommer efter...
Men Noah och Wilda uttrycker missnöjet med att pappa är borta på olika sätt. Noah surar, bråkar lite extra med både mig och Wilda, han larvar sig mer och blir lite mindre den där ordentliga Noah man annars ser.
Wilda blir mer rastlös, kliig, busig, bråkig, och allmänt störig för att i nästa stund komma och sätta sig i mitt knä och bara gosa och njuta av mammas trygga famn.
Men de brukar ju lugna ner sig efter ett par dagar utan pappa, lagom för honom att komma hem igen.

D vi saknar dig och älskar dig oerhört mycket!