När vi bodde i Göteborg var en resa med swebus till Gränna låång.
Och då var vi ändå inte framme i Tranås.
När vi sedan köpte bil gick det lite fortare då stoppen minskade till noll (om nu inte Daniel behövde ett kaffestopp)
När vi flyttade från Göteborg till Falun blev resorna till Tranås ännu längre.
(värst var nog resan på 7 timmar mitt i natten när vi flyttade längst)
Och resorna från Falun till Tranås var jättelånga med sina 5 timmar+ beroende på väder och underlag.
Ännu längre blev de när vi fått Noah och han gallskrek efter 3 timmar i bilen, oavsett om vi stannade och gjorde annat ett tag.
När vi sedan flyttade från Falun till Åseda blev avståndet till Tranås kortare.
1½ timme ca.
Men med 2 barn så kunde det vara långt nog.
Särskilt som vägen för vissa bara gick åt ett håll och det blev vi med 2 små barn som blev "tvugna" att resa för att träffa alla.
.
När Daniel fick jobb i Mariannelund så ifrågasatte ägaren att Daniel skulle pendla från Tranås dit.
Själv bodde han i Göteborg.
Daniel kontrade med att en timme i Göteborg är ju ingenting, så varför skulle en timme på en landsväg vara annorlunda?
Han fick jobbet.
Men han hann säga upp sig för att börja på ett företag i Tranås.
På vilket han jobbade i ca 2 veckor innan han slutade och började på nuvarande jobb.
.
Men nu när vi bor här i USA är avstånd inte längre så farligt.
Daniel pendlar till jobbet.
Tar ca 30 min om det är lite bilar, över timmen om det är massor.
Det tar 10 min att köra Wilda till preschool.
Det tar 10 min att köra till Noahs skola.
Det tar 15min till gymmet och mataffärer.
20-30 min till bio och shopping.
.
Vi har åkt till Niagra Falls, kanada sidan.
Tog över 9 timmar.
Inte så farligt.
6 timmar till Washington är ju ingenting.
.
Men att köra Arlanda-Tranås i ca 4 timmar är ju suuuuperjobbigt.
Varför är det så?
Är svenska vägar så tråkiga?
Händer det mer på vägarna här med trafikljus, filbyten, mm?
Eller har det med att göra att avstånden här är helt enkelt bara större och att man i Sverige är van att komma dit man vill FORT?
Jag har ingen aning om varför det känns så.
Kanske är det även bara mig det gäller.
.
Vad jag däremot vet är att kör man bil med Wilda i baksätet kan man ha en resa som antingen är superkul med alla hennes spekuleringar, eller så kan man ha en resa som resulterar i öron som blöder.
Hon kan prata om det mesta.
Funderar över saker jag inte ens visste att man kunde spekulera i.
Hon gillar att lyssna på musik, dansa och sjunga med.
Lyssnar vi på cd´s i bilen så kan hon skrika BYT när hon inte gillar låten.
(jag har 4 skivor i cd-spelaren varav 2 är Bloodhound Gang, vilka hon inte får lyssna på, 1 är Cornelis Vreeswijk och 1 är Debussy)
Wilda uppskattar både Cornelis och Debussy, dock inte alla av den sistnämnda.
Om jag kommer ur bilen med öron som blöder är det för att hon kört med det hon ofta gör nuförtiden.
Mamma?
Mamma vet du?
Mamma vet du vad?
Mamma vet du vad som?
Och så fortsätter det tills frågan är klar.
Troligen vet hon inte vad hon ska fråga så hon bara börjar med ett Mamma för att få uppmärksamheten, eller för att det är enligt henne för tyst i bilen.
Frågorna är sälan relevanta, inget viktiga utan bara någon knasig fundering över något helt... ja vad ska jag säga... taget från det blå.
Och så fortsätter det tills vi är framme.
Men hon kan prata om allt mellan himmel och jord.
Sist så var det planeterna.
Hon berättade vilken som ligger närmast solen, och sen okom och sen kom ända till sista.
(jag har noll koll och orkar inte googla just nu)
När jag frågade om Pluto (jag vet att det inte är en planet längre och att om den vore en planet så skulle vi ha flera hundra lfer planeter att hålla reda på) så säger hon helt självklart: det är en dwarf planet mamma! Men den var en planet för jättelänge sedan när du var liten.
Och visst så är det ju!
Hon är nog mer redo för Kindergarten än vad jag vill tro ;)
